Våren kommer men jag är lite ledsen…

Solen skiner och snön har smält undan. Det är bara snövallarna som människorna skottade ihop som ligger kvar. Det är jätteskönt! Jag fryser inte om tassarna som tidigare och kan vara ute längre stunder nu.

Men samtidigt så är det uppbrott i luften och det gör mig ledsen. Hela vintern har varit mysig på ett annat sätt för det är många som varit tillsammans här. Och det tycker jag om.

Flera olika sorters djur har kommit hit för att få hjälp med mat. Det har varit ca 150 småfåglar här varje dag av alla de färger, tolv koltrastar, två nötskrikor, två hackspettar, skogsduvor, två harar och fyra rådjur. Ekorren har dessutom sprungit fram och tillbaks. Varje dag har vi sett varandra, lärt oss varandra, börjat småprata och trivts med varandras sällskap genom vintern.

Och nu kommer våren och jag vet att vi skiljs åt för sommaren. Alla ska iväg snart och fixa med bostad till sina familjer och de ungar de ska ha. Jag önskar att vi fortsatt att vara här  – tillsammans. Alla. En del säger de ska vara kvar i skogen, men jag vill ju se dem varje dag och inte behöva leta efter dem.

Rådjuren har ju varit jättesnälla mot mig även om de tycker jag är larvig. Den äldsta honan där tycker inte jag är ett dugg farlig fastän jag försökte smyga på dem i början  Då lyfte hon bara huvudet och sa att jag såg fånig ut. ”-dessutom så när du sen hänger i hoppet, mitt i luften, så är jag redan inne i skogen och skrattar åt dig”, sa hon. ”Det syns på dig att du liksom inte vet hur man gör”

Hon tyckte det var skönt att kunna komma hit och äta och vila. Med en halv meter snö var det jättejobbigt att gå och leta efter mat var inte att tänka på sa hon. Det går inte att skrapa undan så mycket snö med fötterna. Kvar blir bara kvistar och det funkar inte hela vintern. Hon blev inte mätt på det. De har kommit flera gånger om dagen men främst morgon och kväll, ätit och vilat. Så varje kväll så har vi småpratat. Jag har fått mycket att grubbla på. De är bra att prata med för de rör sig långa sträckor på marken och ser så mycket.

Jag kommer att skriva mer om det, men jag måste först fråga om de lovar att kommer tillbaks och hälsa på. De säger det men jag vill att de ska lova. Jag får väl säga till dem att de får ta av min kattmynta fastän jag var arg på det innan jag lärde känna dem.

Men jag har i alla fall hunnit fråga dem om de tror att de är värda att leva för människan. Då sa honan att det var de, i alla fall så många att de fanns kvar. För människan ville äta dem och jagade dem. Allra mest hanen, det var därför han var lite skyggare än de andra.

Would you like to comment?

Leave a Reply